2007 års bästa filmer

I dagens nedladdningsklimat är det rätt svårt att veta vilka filmer som ska ligga på vilken årslista. Man hinner se filmer som inte haft svensk biopremiär än. Jag tänkte följa kvällstidningsmodellen och lista de som haft svensk biopremiär under året. Här kommer topplistan:

9: This is England
8: American gangster
7: Jesus camp
6: The departed
5: Pans labyrint
4: Zodiac
3: 28 veckor senare
2: Children of men
1: The fountain

med reservation för att kanske Jindabyne, Little children, Michael Clayton, Du levande, Eastern promises, Darjeeling limited och Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, tränger sig in på topplistan.

(Årets två sämsta filmer var Mr Beans semester och Inland empire)

TV-tips (Mike Rowe rular fett!!½§§)

Mike Rowe är programledare för "Dirty jobs"-det ultimata slackerprogrammet för oss som vill ha något kul att kolla på utan nån nämnvärd hjärnaktivitet. Det går på Discovery channel; hemvist för andra fina program som Mythbusters och andra "så funkar det"-program.

Mike; med en lätt sardonisk och småsarkastisk ton åker land och rike runt för att pröva på de där skitiga jobben som DU aldrig skulle vilja göra. Han är grisfarmare, skelettrengörare, apskötare, musselodlare. Kanske inget för de mest kräsmagade men himla kul för resten.

Dirty jobs går på söndagar 22:00 på Discovery channel.

Äldre avsnitt går för er nattsuddare 03:00 med repris 12:00 varje dag.

Rufus Wainwright på Cirkus, 1:a advent

Anspråkslöshet är inte Rufus Wainwrights grej. Under konsertens knappa tre timmar så hinns det med tre klädbyten, opera, fransk chanson, Judy Garlandcovers, irländska folkvisor; alla gjorda med Rufus egna stil.

Han gör entré i en ganska gräslig grön/guldglittrande satinkostym a la Las Vegasstyle och fram kommer RÖSTEN. Den magnifika rösten som tar över hela lokalen och sväljer all syre. Efter drygt en timme av ett pärlband fina låtar och framför en tårframkallande "Release the stars" så annonseras det ett litet break. Ganska skönt att få sträcka på sig och ta lite luft och göra lite kändisspotting; Marie Fredriksson, Fredrik Strage och Peter Jöback sågs i samlingen.

Efter denna besträckare var det dags att återvända till sätena. In kommer Rufus i lederhosen och knästrumpor och ser alldeles bedårande ut. Rufus stöds av en fantastisk blåssektion med valthorn, trumpet och trombon som ser ut att ha blivit hämtade från valfri Emir Kusturicafilm. På gitarr står Nick Lowe eller förmodligen hans tvillingbror och överträffar nästan Rufus i coolhet, och på trummor är det Jeff Buckleys förra. Ett ganska bra stöd i ryggen har Rufus, men det är i de ensamma pianoballaderna som ståpälsen kommer fram mest. Andra akten avslutas med en 15minutersversion av 14th street, där vi i slutet får se varje medmusikant en efter lämna scenen, och ensam kvar i slutet en ensam banjo.

Jag sitter kvar i stolen, helt utmattad medans de stående ovationerna smattrar runt i hela Cirkus. Jag är helt tagen och känner att jag knappt orkar mer...
Jag vet inte om Rufus orkar mer heller, för efter några minuter kommer han in i en vit morgonrock och spelar några vackra pianoballader, liksom för att lugna ner oss alla andra.
Efter en stund tas en stol och placeras längst fram på scenen. Rufus sätter sig ner och kontemplerar över kvällen "Isn't it fabolous?" säger han, medan han tar på sig örhängen, pumps.
Morgonrocken glider av och vi får se Rufus i en kortkort kjol, damstrumpor, kavaj och slokhatt. Bandet är omklädda i smoking och Rufus river "Come on and get happy"-En gammal fin Judy Garland cover.

Ja, allt det här och massa annat gjorde Rufus i söndags. Vad gjorde ni i söndags? Åt grillchips och kollade på Andra avenyn?